Poesin flödar ur ådrorna i afton…
Klockan visar 01,04 . Almanackan visar 17 september 2010…
* Texterna riktar sig inte till några speciella personer...
Ett magiskt skådespel…
Är det den runda bollen? Är det de 22 ståtliga spelarna? Är det domaren? Är det den stora planen? Är det de miljontals gröna grässtråna? Är det målen? Är det passningarna? Är det skotten? Är det offsidevinkningarna? Är det glidtacklingarna? Är det nickarna? Är det kämpatakterna? Är det passionen? Är det den hängivna publiken? Är det alla ljuden? Eller vad är det som gör fotboll så fantastiskt?
Knackar på hjärtats port…
Gammal kärlek rostar aldrig sägs det… gammal kärlek tar aldrig slut, gammal kärlek försvinner aldrig för gott, någonstans finns den gamla kärleken alltid kvar - men vart? Jo någonstans avlägset långt borta i horisonten, eller inne i själen, men framförallt längst in i hjärtats innersta delar vaktade av dess portar, kvar där inne finns den gamla kärleken för evigt – oavsett om man vill det eller inte…
// Niklas
